Huset i East Hampton, New York där den excentriska mor-och-dotter-duon Big Edie och Little Edie bodde var 1972 som vilket sommarkollo som helst – om dina vänner hade hetat Mick Jagger och Andy Warhol. Göran Hugo Olsson har i Den sommaren med varsam hand tagit sig an unikt, tidigare osläppt material filmat i upptakten till dokumentärfilmsklassikern Grey Gardens.

Hur känns det att vara nominerad i Nordic Documentary Competition och vad skulle en vinst betyda?
– Fruktansvärt. Jag är inte emot att belöna folk men jag hatar tävlingar inom film och kultur. Vår film kommer ändå inte att vinna, den här sortens tävlingar premierar filmer som är aktuella och det tycker jag är rätt.

Efter The Black Power Mixtape 1967–1975 sa du att det sista du ville göra var en till arkivfilm. Sen kom Om våld och nu Den sommaren. Vad är det som gör att du återkommer till detta typ av berättande?
– Det stämmer att jag sa så, men när jag började göra film var det något väldigt exklusivt att ha tillgång till en filmkamera, man var tvungen att ha licens för att ens få ut en kamera och det var fruktansvärt kostsamt att filma. Nu har varenda människa en filmkamera i fickan och då finns det inget behov för mig att åka ut i världen och filma. Om man ska filma ska man filma sin egen värld. Min egen värld är ganska ointressant, men jag lever i en idévärld av böcker och filmer och gör filmer utifrån det istället. Det finns ingen brist på filmat material utan det är sammanställningen som är grejen. Jag har helt slutat att filma.

Berätta om bakgrunden till Den sommaren. Hur fick du reda på att dessa filmer fanns och vad fick dig att vilja sätta ihop dem till en egen film?
– Jag har alltid varit besatt av New York på 1970-talet. Jag kände till varenda människa som är med i den här filmen redan när jag var 13–14 år. Min producent Joslyn Barnes visste detta, så när hon fick reda på att det fanns osläppt material som var filmat innan Grey Gardens så ringde hon mig direkt. Materialet kommer från ett nedlagt filmprojekt som drogs igång av Peter Beard och Lee Radziwill om hennes släktingar.

Hur var det att ta sig an materialet?
– Underbart. Som att simma i mjölk och honung. Jag är ingen remixare som klipper upp filmer utan jag har varit väldigt noga med att behålla filmernas ursprungliga intention. Jag ville att det skulle kännas rått, nästan oredigerat, som att man som åskådare själv har hittat en skatt.

Little Edie och Big Edie är i centrum för dokumentären. Vilka var de?
– De är kända för att vara faster och kusin till Jacqueline Kennedy Onassis. De var mor och dotter som efter en överklasskilsmässa stannade kvar i det stora sommarhuset på landet. De levde där själva i säkert 40 år i ett materiellt förfall. De byggde upp en egen värld, levde med sina gamla minnen, kläder och musik från 1920-talet. Man kan säga att de konserverade tiden i det där huset. Efter 20-40 år började grannarna klaga på att fastigheten såg ut som den gjorde och då gick kommunen in på ett hemskt sätt och försökte få dem vräkta från sitt eget hus.

Det är ett gäng kända ansikten som skymtar förbi i filmen.
– Peter Beard var ett socialt geni som var bästa kompis med alla de kända konstnärerna i världen och introducerade dem för varandra. Rolling Stones bodde till exempel i Grey Gardens när de spelade på Madison Square Garden. Det var den miljön jag ville skildra, konstnärskollektivet. Det var nästan som ett sommarkollo, en sådan sommar man själv kommer ihåg när man var liten och var med sina kompisar och hade roligt. Den sommaren går på ett sätt stick i stäv med allt annat jag har gjort och är en romantisk film som handlar om kärlek och minnen.

Text: Anders Calderon