De är unga, dansar cumbia, klär sig i stora, färgrika kläder och fixar sina frisyrer med rakapparat och mängder av hårgelé. I sin film I Am No Longer Here skildrar Fernando Frias den numera försvunna motkulturen cholombianos i socialt utsatta områden i den mexikanska staden Monterrey.

För 15 år sedan fick den mexikanske regissören Fernando Frias en cd med cumbia rebajada-låtar av en vän. Det var den musiken som först gjorde honom intresserad av cholombianos. Den colombianska musik- och dansstilen cumbia hade en storhetstid i hela Latinamerika på 1960-talet. I industristaden Monterrey i nordöstra Mexiko fortsatte en helt egen variant, cumbia rebajada, att vara populär bland unga. Den spelades i ett tempo som var neddraget till hälften. Dansen växlade mellan långsamt svepande och snabbt virvlande. Kläderna var voluminösa och färgrika och frisyrerna bestod ofta av rakat bakhuvud och framåtslickade stripor som hölls på plats av rikliga mängder gelé.

– Jag började resa runt och träffa de här unga personerna. Ju mer jag lärde känna dem desto mer förstod jag att musiken, dansen, kläderna, frisyrerna – det var bara en yta. Det fanns något mer bakom rörelsen, säger Fernando Frias, som ägnade flera år åt researcharbete i Monterrey innan han hade skrivit klart manuset till I Am No Longer Here.

– Deras look, dans, poser och musik var en reaktion, en motkultur. Det var ett sätt för dem att säga till omvärlden: ”Du tänker att jag är fattig, outbildad, kriminell. Kanske farlig. Jag tänker inte skämmas. Jag tänker omfamna det och skapa mig en egen identitet”. De återuppfann sig själva på det här sättet och även genom att ändra sina namn, säger Fernando Frias.

I Am No Longer Here kretsar kring 17-årige Ulises som är ledare för det fiktiva gänget Los Terkos. Hans mästerliga sätt att dansa cumbia väcker respekt och beundran. Han försöker hålla sitt gäng borta från våldsamheter, men när han själv blir oskyldigt anklagad för att vara inblandad i en gänguppgörelse tvingas han fly till New York. Som flykting gör han allt för att hålla fast vid sin dans, sin stil och sin identitet.

Alla unga i filmen spelas av barn och ungdomar från Monterreys utsatta områden. Ingen av dem hade stått framför en kamera tidigare.

– Vi repeterade i flera månader med dem. De lärde sig otroligt snabbt. Jag är intresserad av autencitet. Genom autencitet når du kärnan i det du arbetar med och det du vill säga. Vi arbetade mycket med språket tillsammans. Ungdomarna var stränga domare och kunde säga: ”Så här skulle jag aldrig säga. Vi måste ändra. Kan vi säga så här i stället? Det låter mycket bättre”, berättar Fernando Frias.

Juan Daniel Garcia Treviño, som spelar Ulises, vann pris för Bästa skådespelare vid filmfestivalen i Kairo och satsar nu på en skådespelarkarriär i Mexico City.

Från det att Fernando Frias började intressera sig för cholombianos-kulturen kunde han följa dess uppgång och fall. Den kultur som skildras i I Am No Longer Here har i dag försvunnit, säger han.

– Vi fick återskapa det mesta. Kulturen nådde sin höjdpunkt för cirka tio år sedan. Drogkartellernas krig har tagit död på den.

Text: Johan Kollén
Bild: Camilla Lindberg

I Am No Longer Here tävlar i International Competition.