Under 60 år som författare, regissör och producent har Jörn Donner gjort sig känd för att vara lika kvicktänkt och fritänkande som bråkig, sur och tvär. Festivalens redaktör ringde upp för att försöka intervjua honom inför världspremiären av Olavi Linnas och Alberto Herskovits dokumentär En film om Jörn Donner.

Text: Erik Eje Almqvist

– Jörn Donner!
Hej, jag heter Erik Almqvist och ringer från …
– Vem är det som talar?
Jag heter Erik …
– Hallå! Va?
Jo, jag ringer från filmfestivalen i Göteborg.
– Jaha. Jag måste flytta på mig. Det spelas så mycket musik här. Vänta lite. Så, tala!
Jag fick ditt nummer av regissören Alberto Herskovits som gjort en film om dig och jag undrar om jag får ställa några frågor.
– Om det går relativt snabbt så kan jag svara.
Vad tyckte du om upplevelsen att bli föremål för en dokumentärfilm?
– Med tanke på att jag skrivit rätt mycket om mig själv och gjort en lång serie om mitt liv på finska var det inte något dramatiskt att någon ville göra en film om mig. Jag har inte blandat mig i hur de filmat. De har fått göra som de vill.
Verkligen? I filmen skäller du ideligen på filmarna för att de intresserar sig för fel saker och filmar i fel sammanhang…
– Haha, det stämmer. Men vad kunde jag göra åt saken? Jag sa bara vad jag tyckte.
Har du sett filmen?
– Jag har sett en tidig kopia, men jag vill inte kommentera den. Det får andra göra. Nå?!
Ser du annars mycket film nuförtiden?
– Nej, men jag planerar att göra en egen film baserad på min senaste roman. Jag gör hellre film själv än tittar på andras. Så!
Vad tycker du om svensk film i dag?
– Det kommer jag inte att kommentera. Jag har inte sett några svenska filmer på länge. Det senaste jag såg var Ruben Östlunds The Square. Den hade sina kvaliteter, men jag tycker inte att den var lika bra som några av hans tidigare filmer. Jag tänker inte motivera varför. Den var lite för lång och lite för mycket. Jag tycker att vi slutar här. Hej då!

En film om Jörn Donner har världspremiär i kväll, fredag 1/1. Filmen visas även lördag 2/2 och söndag 3/2.