I Too Late to Die Young skildrar den prisbelönta regissören Dominga Sotomayor uppväxten i ett självförsörjande kollektiv utanför Santiago, sommaren efter diktatorn Pinochets fall.
I Too Late to Die Young skildrar den prisbelönta regissören Dominga Sotomayor uppväxten i ett självförsörjande kollektiv utanför Santiago, sommaren efter diktatorn Pinochets fall.
Text: Caroline Widenheim
Dominga Sotomayor var fem år när Augusto Pinochets militärdiktatur föll och hennes föräldrar flyttade ut på landsbygden utanför Santiago. Tillsammans med några andra unga chilenare närde de drömmen om att skapa en ny sorts samhälle, långt från såväl förtryck som bekvämligheter. De byggde sina egna hus och levde utan el och rinnande vatten, medan barnen sprang fritt i skogarna och bergsluttningarna.
En dag lekte två pojkar med en tändsticksask.
Branden spred sig snabbt genom byn.
Dominga tog skydd i en vattenreservoar och såg aldrig mycket av eldsvådan, men de uppjagade ropen och doften av brandrök etsade sig fast i hennes minne. Ett av husen totalförstördes innan invånarna lyckades släcka elden.
Dominga Sotomayor. Foto: Julie Cunnah
Vardagen återgick snart till det normala. Dominga bodde kvar i byn tills hon var 20 år, då hon flyttade till Santiago där hon utbildade sig till filmregissör och spelade in den hyllade långfilmen Thursday till Sunday.
När den var färdiginspelad bestämde hon att nästa film skulle skildra hennes egen uppväxt och den på samma gång förväntansfulla och oroliga stämning som präglade Chile efter Pinochets fall.
”Chile var ett land i smärta, och där fanns en längtan efter en nystart.”
Hon återvände till byn, där det visade sig att hennes före detta granne, som alltid bar på sin videokamera, hade fångat eldsvådan på film.
– Hon hade en hel låda med vhs-band på vinden. De var i dåligt skick, men väldigt vackra. Det berörde mig att se hur de vuxna desperat försökte släcka elden med så enkla medel. De hade lämnat storstadens farligheter för att skapa ett nytt samhälle, men blev väldigt sårbara när de tvingades möta naturens krafter.
Använde du dig av banden när du gjorde Too Late to Die Young?
– Jag försökte efterlikna färgerna och stilen. Det ser lite ut som när en turist bara riktar kameran mot något. Då kanske det viktigaste som händer inte är det som ligger i fokus, utan något man ser eller hör i periferin.
Varför intresserade du dig för perioden efter Pinochets fall?
– Chile var ett land i smärta, och där fanns en längtan efter en nystart. Processen liknar den som ungdomar går igenom när de går från ett stadie i livet till nästa. På det sättet är filmen tidlös. Den handlar inte om Chiles historia – den kan man läsa om i historieböcker. Det är snarare landets känslomässiga läge som speglas i rollfigurerna.
Hur påverkades du av att växa upp i ett hippiekollektiv?
– Det lärde oss att lösa problem. Inget togs för givet. Vi fick hämta vatten för att kunna ta en dusch. Vi barn blev mer exponerade för de vuxnas liv än vad vi kanske hade blivit annars och fick växa upp snabbt. Samtidigt togs våra röster på allvar. En av våra grannar var konstnär och bad mig om råd kring tavlor hon målade när jag bara var åtta år.
Hade mycket hade förändrats i byn när du återvände?
– Nu finns där runt 400 staketinhägnade hus, jämfört med de tio som byggdes där när jag växte upp. De har fått el och vatten. Jag ville spela in filmen så nära ursprungsplatsen som möjligt, så vi fick gömma de nya elledningarna och bygga upp ett av de gamla husen på nytt.
Dominga Sotomayor besöker festivalen i samband med Too Late to Die Young. Hon ingår också i juryn för Nordic Competition. Läs mer om filmen här.
Thursday till Sunday finns tillgänglig på Draken Film.
Stäng
